Lidingö Runt med Max Matthiessen Elan 410. Lördag 8 maj 2010.
Uppladdning
Morgonen var gråkall med en isande vint på 6 grader. Något som den samlade besättningen inte uppfattade. – Va skönt att det inte regnar som utlovat. Jag blev jätteglad, var den generella åsikten. Efter ”sistaminutenmeck” med bland annan nya styvare lattor till storseglet kom vi iväg från gästhamnen vid Galärvarvet där båten legat för träning i veckan. SMHIs löfte om en höstliknande dag visade sig sanningsenligt och alla var rejält påpälsade. På väg mot startområdet söder om Lidingöbron samlade vi oss till en genomgång med uppdatering av den grundläggande strategin för dagen samt den sista fördelningen av mindre arbetsuppgifter för dagen. Vi seglade på sju man så vi var två händer kort. Vinden var som väntat nordlig med en dragning åt öst.
Start
Väl uppe i startområdet började rutinerna med att kontrollera startlinjen samt var vinden fanns. Diskussionerna rörde sig framför allt om två val. Dels om det skulle vara möjligt att gå med spinnaker från startlinjen ner mot Tallink-terminalerna. Vinkeln var på gränsen. Dels om vi skulle göra en styrbordsstart. Vinden låg i ett stråk vid styrbordsmärket och vi var säkra på att de flesta båtarna skulle komma från Ropsten för att vid startskottet vika ner över linjen. Vår teori var att istället komma från Forresta och gippa in i en lämplig lucka och sedan skära linjen. Detta valde vi. Planen var nog bra men delade meningar om avstånd till linjen och situationen med andra båtar gjorde att vi var mycket sena vid startskottet och våra viktigaste konkurrenter tyvärr ”en halv fjärd” framför oss redan någon minut efter start (vilket också syns på fotona från följebåten, men vi slutar vältra oss mer i det nu… red. anm :-). Positivt var dock att vi hittat en fri plats och från nu helt själva kunde kontrollera spårvalet.
Ut på Stora Värtan
Vi hade valt att köra spinnaren från start och satsa på att gå så långt som möjligt med den för att när det sen blev nödvändigt ta en ny vinkel och skära upp mot vind. Eftersom båten var inmätt som fockbåt var vår svagaste bog just den med vinden i vinkeln mellan öppen bidevind och möjlighet till spinnaker. Vid piren som avslutar Frihamnen rev vi nackern (kolla in en snygg rivning här >>) och valde spår mot udden vid Nysätra. Vi var nu mycket nöjda med vår placering i fältet och såg med glädje hur några konkurrenter parkerat i grupp en bit närmare Lidingölandet. Vår plan var nu att gå i en ganska rak linje förbi AGA-viken och sikta på inloppet mot Skurusundet. Vi ville inte komma för nära Lidingölandet vid udden. Landet är ganska högt där och av erfarenhet visste vi att det inte finns mycket vind att hämta där. Vi hade nu ett fint spår med en öppen bidevind. Vi höll mycket god fart och diskussionen ombord handlade om hur vi skulle segla om 30-fotaren vi närmade oss med stadig fart. Fördäckarna gjorde ett föredömligt arbete och varnade för vindskift och puffar. Vinden var mycket byig och en rätt hantering av dessa byar gör att man vinner flera meter varje gång.
En lång kryss
Halvkakssundet bjöd på en äkta plattkryss mer nu ganska stadig vind. Visserligen kom det puffar med jämna mellanrum men dessa hanterades med storskotsvagnen så båten tuffade på bra. Vi märkte till vår förtjusning att vi nu började lämna First 40,7:orna bakom oss. Dessa båtar seglade förra sommaren om oss och vi kände nu att vårt nya försegel tillsammans med en del skruvande i riggen gjort avsedd nytta. Strategin på kryssen var att komma in rätt till utvalda uddar där vinden får solfjäderspridning. Vinkelvinsterna vid dessa är ofta mycket stora. Detta visade sig fungera utmärka och vi började lämna de flesta båtarna bakom oss. Dock kom vi vid ett tillfälle utanför Gåshaga i otakt och upp mot Elfvik närmande sig några konkurrenter igen. Inför rundningen in i Askrikefjärden hade vi dock återtagit de avstånden till konkurrenterna vi kände oss trygga i.
Askrikefjärden
Morgonens planering innefattade en snabb spinnakergång över hela Askrikefjärden bort till Djursholm och en gipp där rätt in i mål. Vi såg dock snabbt att vi inte skulle bära spinnaren direkt efter rundningen. Suck. Vi visste ju att vi inte var optimalt riggade för denna vinkel med vår lilla fock. Dock var vindstyrkorna bitvis tillräckliga för att vi skulle åka på i vattenlinjefart ändå. Medan vi tog oss fram längs Lidingölandet förbi Södergarn och bort mot Bosön tittade vi konstant bakåt för att tolka hur det gick för dem som provade spinnakern. De flesta vann inget på detta. De var tvungna att skära max och små-broachade hela tiden eller drevs ner för nära land. En båt trotsade dock naturlagarna och tog in på oss hela tiden. Detta gjorde oss stressade. Varje gång vi fattade beslut om att sätta vår egen nacker, som var apterad hela sträckan, kom det ett snabbt motvrid och sättningen blev omöjlig. Farten var dock hela tiden helt acceptabel. Utanför Trolldalen var det dags att planera för passagen i lä av Storholmen. Vår ”kompis” som seglat ikapp oss längs Askrikefjärden fick nu problem att hålla nackern uppe och tog ner. I samband med detta började de tråla och med en viss känsla av ”vi kanske inte valde så fel i alla fall” lämnade vi dem åter bakom oss. Med lite tur, och naturligtvis en stor dos skicklighet, gled vi förbi Storholmen och in i den hårda vinden från Stora Värtan. Här var det inte läge att hissa spinnakern för den återstående sträckan mot Djursholm. Fältet bakom oss fastnade däremot en längre tid i de svagare vindarna i sundet.
Målrakan
I passagen mellan Sticklinge och Djursholm satta vi spinnaren och gick med en härlig gång i riktning mot målet. Gippen gick kanske lite långsamt men vi gick samtidigt med full fart och kontroll genom hela proceduren och var nöjda in på den nya bogen. Dock såg vi nu direkt att vi skulle bli tvungna att ta ner ganska snart igen, i passagen vid Tranholmen. Här skulle vinden möta från Islingeviken och det stod klar att vi skulle segla i mål med vårt lilla försegel. Nedtagningen gick halvbra men även denna gång bibehöll vi trots detta farten genom hela manövern och då vi kommit ut på upploppet fann vi återigen att vi skapad distans till våra förföljare.
Sammanfattning
Vid målgången konstaterade vi att vi rimligen placerat oss OK. Vi började räkna på mätetal och försökte uppskatta tidsavstånd i målgången och det hela pekade på en placering bland de bättre. Transporten till J vid Gåshaga handlade naturligtvis en hel del om att gå igenom seglingen igen och diskutera vad vi gjort bra och vad vi gjort mindre bra. På den negativa sidan får vi sätta att vi gjorde en mycket dålig start vad det gäller tid till linjen och fart vid skottet. Vi måste driva båten hårdare vid detta moment. Vi kan också konstatera att vi ännu är ringrostiga i manövrarna. De tar för lång tid och sker inte alltid i rätt sekvens. Detta blir naturligtvis bättre då vi lärt känna varandra mer. På den positiva sidan ser vi ett flertal saker. Framför allt kan vi konstatera att vi på kryssen har mycket fin fart i grundinställningen. Trots att vi ännu inte samkör fock och stor optimalt och att vi därför inte maximerar spaltverkan (syns väl på bilderna efteråt), håller vi såväl godkänd fart som tar bra höjd jämfört med våra konkurrenter (Data Com var tyvärr för långt ifrån oss hela resan så vi hade inte bästa benchmark partners). Slagen satt med några få undantag mycket bra och båten var aldrig under 5,5 knop i lägstafart. Ofta var vi inte under 6. De som gladde mig mest var dock att vi genom hela racet hade en mycket god och konstruktiv stämning ombord. Rapportering och hantering av kappseglingsinformation pågick ständigt och alla ”var på”. Detta bådar gott för att vi snabbt ska komma tillrätta med de något skakiga manövrarna. På det hela så var Lidingö Runt 2010 för Elan 410:an Max Matthiessen 1 en bra uppvärmning (trots det isande höstvädret) och jag tror att skepparens kommentar gäller för alla oss andra: - Det här känns riktigt bra!
Resultatlista Lidingö Runt ORC Int >>
